Har inte orkat uppdatera bloggen efter Uppsala eftersom vi dels haft oerhört långa krävande dagar och dels fick väldigt tråkiga besked. Jag har behövt sortera allt i huvudet och låta det sjunka in för att sedan ta mitt beslut, vilket jag nu gjort. Men vi tar det från början...

 

På onsdagmorgon steg vi upp kl 05 för att ta tåget kl 06:04 till Uppsala. Catz är van att åka tåg sedan vi pendlat så mycket mellan Stockholm och Sundsvall så hon tycker det är roligt och spännande. Jag förbeställde en taxi till Centralstationen till kl 9 och när vi kom fram stod taxin och väntade på oss. Vi åkte till Djursjukhuset och fick komma in kl 9:30 för en undersökning av Catz. Sköterskan, Ortopeden, Besökaren och hundar blev alla grundligt utskällda av Catz som blir extremt stressad av att åka till Veterinären. Hon flämtar, skakar och skäller okontrollerat. Ortopeden gjorde allt rätt och tittade inte på Catz utan skakade hand med mig och ägnade Catz ingen uppmärksamhet de första minuterna, vilket gjorde att hon blev tyst och mycket mindre stressad. När det var dags för undersökningen så blev de så imponerade av hur Catz snällt hoppade upp på bordet på mitt kommando och snällt fann sig i allt de gjorde trots att hon skakade som ett asplöv. Ortopedundersökningen var grundlig och gjorde många gånger ont på Catz men hon försökte bara dra sig undan och tittade på dem med plågad blick. Veterinären sa att det var en av de mest lättundersökta hundar de haft och jag svarade att hon är en olyckskråka som blivit van <3

 

Summan av kardemumman blev att veterinären fokuserade en hel del av samtalet på Catz tidigare cancer i levern och uttryckte sin häpenhet över att hon fortfarande drygt ett år senare fortfarande lever. Den typ av blodcancertumör hon haft är den mest aggressiva och de hade inte tidigare mött en hund som överlevt den.

Hon föreslog i varje fall att vi skulle skanna henne efter metastaser innan vi fokuserade på magnetröntgen. Detta kändes väldigt viktigt även för mig. Jag vill inte utsätta henne för allt en ryggoperation innebär om hon sedan ska duka under av annat. Hon har lidit tillräckligt vad gäller att utsättas för smärta.

 

Så vi kom överens om att ta blodprover och analysera, göra ett hjärtultraljud (denna cancer sprider sig ofta till hjärtkammare), göra en lungröntgen (även här för att se om det finns metastaser) och slutligen ett bukultraljud för att titta på lever och andra organ. Vi började med blodproverna och sedan blev det några timmars väntan på hjärtultraljudet så vi passade på att ta en promenad tillsammans.

 

 

Hjärtultraljudet utförs utan sedering och av en specialist. Catz var väldigt duktig som vanligt och specialisten förklarade att allt såg fint ut. Möjligen var det lite litet för hennes storlek och det kunde indikera på att det var något i kroppen som pågick (allt från tandproblem till allvarligare saker).

 

Därefter väntade lungröntgen och även denna görs vaken. Allt gick bra även här och efter denna fick vi vänta ett par timmar på att få träffa Ortopeden igen som skulle delge oss beskeden på blodprover och lungröntgen.

När vi till slut fick komma in till henne så berättade hon att Catz hade fina lungor, bra hjärta och att blodproverna visade på bra balans mellan röda och vita blodkroppar. Tyvärr hade hon dock dåliga levervärden. Värdet var tre gånger så högt som det ska vara så något var fel. Ortopeden förklarade dock att det var väldigt positivt att hon inte hade metastaser någonstans och att alla andra värden var fina. Hon sa också att levern är det organ som har lättast att återhämta sig och att det inte behövde vara nya tumörer utan tydligen kunde en hund som haft kraftig magsjuka få dåliga levervärden snabbt. Provet som skulle visa på blodets koaguleringsförmåga skulle inte vara klart förrän dagen efter och då skulle vi också få göra ett bukultraljud.

 

 

Vi ringde en taxi som tog oss till Centralstationen och väl på plats så satte vi oss vid ett grönområde och väntade på att det skulle bli dags att gå till tåget. Catz var helt slutkörd och orkade inte stå upp utan lade sig ner så fort hon kunde. Kl 17 gick tåget hem till Sundsvall och Catz sov helt utslagen hela vägen hem. När vi kom hem kl 20:15 ca så fick hon sin middag men jag gav henne ingen Rimadyl (den smärtstillande och inflammationshämmande medicinen hon ätit sedan den 9 april), eftersom jag hade vag aning om att jag någon gång läst eller hört att den påfrestar levern.

 

 

På torsdagsmorgon kl 05 ringde klockan igen och det var dags att ge sig i väg till Uppsala. Catz fick inget att äta eftersom hon skulle ges lugnande medel innan ultraljudet då de eventuellt skulle behöva göra en biopsi på levern i samband med ultraljudet. Denna gång hade vi inte tid förrän kl 11 så när vi kom fram med taxin till Djursjukhuset kl 09:20 så satte vi oss ute på en bänk och jag lade ut filten jag hade med mig till Catz att ligga på. Jag ville undvika att utsätta henne för stressen inne i väntrummet så länge jag kunde men det blåste så kallt så efter 40 minuter gick vi in.

 

 

Efter en stund kom en Veterinär och hämtade oss som var väldigt mjuk och go. Hon kände på Catz buk och lyssnade på hjärtat och visade oss sedan till det mindre väntrummet där Catz efter en stund fick en spruta med lugnande medel. Det tog inte mer än ca 3 minuter innan hon var helt borta för omvärlden. Efter ca 20 minuter kom en sköterska med en bår och vi lyfte Catz upp på den. Hon är väldigt ljudkänslig och än värre blir det när hon är sederad så ljuden från vagnen gjorde henne lite orolig trots att hon var så kraftigt påverkad. När vi kom in i ultraljudsrummet så lyfte vi upp henne och lade henne på rygg. Sköterskan rakade magen och tvättade henne med sprit. Till sist kom den kvinnliga ultraljudsspecialisten och utförde ultraljudet. Alla organ såg helt normala ut men då hon började undersöka levern kunde hon se att halva Catz lever var angripen av tumörer. Hon såg även en mörkt område som tydde på vätska och hon tog därför en spruta och stack in där i Catz buk och drog ut en del av denna vätska som visade sig vara blod. Därefter gav hon Catz en uppvakningsspruta och två minuter senare kunde Catz, på vingliga ben själv ta sig till det lilla väntrummet där hon ögonblickligen somnade.

 

Den mjuka och vänliga Veterinären hämtade oss in på ett rum och frågade om jag hade förstått vad de hittat och jag svarade att det hade jag. Blodet kom troligen från en tumör som spruckit lite. Provet från gårdagen visade dock att Catz blod hade god koaguleringsförmåga och att den också var aktiverad. Det de kunde erbjuda var att öppna Catz och se om de kunde ta bort en del av tumörena och stoppa blödningen men det tackade jag nej till. Det finns ingen anledning att utsätta henne för mer av den sortens utmaningar nu. Jag sa att jag nu ville ta hem henne, pyssla om henne och njuta av de dagar vi har kvar tillsammans.

 

Eftersom det nu inte längre var aktuellt med magnetröntgen så försökte jag boka nytt tåg hem tidigare med det var fullbokat så vi hade fem timmars väntetid i Uppsala som vi varvade med att sitta ute på bänken med filtar eller inne i väntrummet. Jag hade tagit med mig ett hårdkokt ägg att ge Catz efter sederingen eftersom jag vet att man lätt bli illamående efteråt med tom mage och allt, så där ute vid bänken skalade jag detta ägg och gav henne små bitar i taget som hon från början inte ville ha men till slut slukade med god aptit.

 

När taxin kom så drog Catz fram mot bakluckan och kunde inte komma fort nog in i bilen och bort från detta otäcka ställe :) Tågresan hem gick bra och Catz snarkade bitvis så det hördes i hela kupén :) När min Pappa hämtade oss hemma så skrattade jag och såg så glad ut tyckte han och jag svarade att jag måste vara glad för Catz skull den sista tiden vi har tillsammans. Tårarna hade en tendens att komma upp i ögonen vid de tillfällen man inte var beredd, som ett par gånger i väntrummet och ett par gånger på tåget. Men jag hade bestämt mig för att vara glad och leva i nuet. I nuet är Catz här och mår bra så varför ska jag sörja något som ännu inte hänt och förstöra den glädje och de stunder vi har här och nu? Gråta kan jag göra sedan men nu vill jag vara glad att min underbara vän fortfarande finns hos mig <3

 

Så slutligen har mitt beslut mognat och det jag kommit fram till känns helt rätt i magen, hjärtat och huvudet.

Så länge Catz mår bra, är pigg, vill busa, gå på promenad och är glad i maten så får hon vara med. Jag spenderar hela dygnet med henne eftersom jag jobbar hemifrån och har hela tiden kontroll på hennes allmäntillstånd. Har haft intensiv kontakt med hennes homeopat och ger nu Arnika fyra gånger per dag.
 Arnika är läkande, smärtstillande och antiseptisk, men drar även tillbaka blodet dit det ska vara och rensar upp på ställen där det läckt blod. Arnika är därför väldigt bra vid många olika typer av skador.

 

Angående Rimadyl så frågade jag Veterinären på onsdagseftermiddagen om Rimadylen kan ha bidragit till Catz förhöjda levervärden? Hon svarade nej. När jag sedan kollade vad som står om Rimadyl på VeterinärFASS så står detta:

 

"Biverkningar vid användning av NSAID-produkter är bland annat kräkningar, diarré, gastrointestinala blödningar, inappetens, slöhet, samt lever- och njurskador. Dessa biverkningar är ofta tillfälliga, men kan i enstaka fall vara allvarliga eller leda till dödsfall."

 

Så nu jobbar vi med att hjälpa Catz få må bra så länge som möjligt. Så fort detta förändras så kommer hon att få somna. Varje dag som hon mår bra och är här är en gåva och jag tänker ta vara på det. Catz har lärt mig så mycket och nu ger hon mig också möjligheten att leva i nuet och känna glädje för det istället för att vara ledsen för framtiden. I förmiddags var vi på en halvtimmes promenad i skogen där Catz har visat sin glädje på alla sätt. Så oavsett om Catz har en bra dag till eller 6 månaders bra dagar så är jag tacksam för den tid vi får och den tid vi haft tillsammans. Tack alla ni som stöttat på olika vis! Ni är fantastiska! <3

 

Catz på promenad i går förmiddag (fredagen den 5/6) i Sidsjön.

 

Kram

Camilla & Catz.