Nu har vi haft ett par turbulenta dagar här!

I tisdags verkade Catz ovillig att gå. Hon stannade och såg olycklig ut. Jag blev förstås orolig och grubblade på jobbet hela dagen. I onsdags fick hon ta det lugnt och verkade ändå pigg och glad inomhus. Min vännina Annica kom på eftermiddagen för att sova kvar och jag höll ögonen på Catz under kvällen men hon verkade må bra förutom de jädrans bakbenen som darrar då hon står upp, och stelheten i dem. Hon gnagde på köttben och tiggde mat som vanligt :)

 

På torsdag förmiddag vill hon inte ens gå den korta rastningen i parken utan stannar och verkar ha ont. Jag förbereder mig på att jag får åka in och låta henne somna in. Men hennes ögon är pigga och glada och hon verkar inte olycklig annat än då hon måste gå när det lutar lite uppför som i parken.

 

Jag känner mig rädd för att det är cancertumörerna som ändå har spritt sig i buken och ställer till det smärta och stelhet i bakbenen. Hon är spänd och stor över buken men i normalt hull för övrigt.

 

Sätter mig med henne på golvet då vi kommer in och försöker ge healing men hon reser sig genast och går i stället för att hämta mina strumpor och vill leka <3

 

Mina tankar börjar vandra om det finns minsta möjlighet att det kan finnas andra orsaker till hennes smärta och bekymmer.... Tanken på hennes ryggproblem från bilolyckan vid 7 månaders ålder som påverkat henne så negativt under åren passerar. Eller något helt annat? Cancertumörernas ev spridning verkar mest logiskt men nog är det märkligt att en hund i slutstadiumet av en aggressiv cancer är i bra hull, inte är trött, älskar mat och lek och på det hela stora fortfarande är i ett fantastiskt hälsotillstånd förutom bakbensproblemen och nu en oidentifierbar smärta?

 

Jag får mail av Homeopaten Charlotta Jaakkola. Hon påpekar bland annat att hennes extrema rädsla nu kan bero mycket på att chocken hon fick i samband med bilolyckan är ett trauma som kommer upp till ytan när vi behandlar med homeopatiska medel och tillskott för utrensning. Även ryggproblemen kan synbart förvärras när det ska läkas ut.

 

Jag kontaktar Ingela Johansson och undrar lätt desperat om hon har möjlighet att komma och ge Catz en behandling kraniosakralt och försöka känna efter varifrån denna smärta kommer. Det är av väsentlig skillnad för mig att få veta om den kommer exempelvis levern (cancern), eller om det är från ryggen. Ingela, den ängeln, lovar att komma på kvällen! <3 Jag ber också Catz att visa mig när det är nog så jag får åka upp med henne och avsluta lidandet.

 

När Ingela kommer så blir Catz alltid glad och går direkt in på mattan och lägger sig för behandling. Ingela känner igenom henne och känner ingenting alls av lever, njurar, mjälte eller annat där cancern kan härja. Jag har ju trots rädslan ändå haft en känsla av att hon inte längre har problem med någon cancer så det var väldigt positivt att få höra! Ryggen var det heller ingen fara med. Däremot är det inte så bra med livmoder och äggstockar. Hon kände också av vätska och svullenhet i livmodern. Catz började löpa för ca 10 dagar sen och när vi upptäckte cancern för drygt tre månader sedan så var det ju p g a krånglande livmoder. Tyvärr tog inte veterinären bort livmodern i samband med buköppningen då. Hon har ingen akut livmoderinflammation med det finns troligen en hormonpåverkan som gör det smärtsamt och jobbigt för henne. Under behandlingen så njöt hon med slutna ögon och efteråt sprang hon och hämtade den älskade bollen för att visa Ingela :)

 

Direkt efteråt verkade hon mycket gladare och i dag är hon mycket bättre och visar ingen smärta så livmodern är det som spökar. Vi behandlar nu vidare med kraniosakralt och homeopatiska medel och så får vi överväga en operation längre fram då hennes kropp blivit starkare. Nytt hopp har vi i alla fall fått här i familjen! Catz - vad vi älskar Dig och vilken källa till glädje Du är för oss. Min älskade skugga och bästa vän <3