På måndag morgon åkte vi upp och fick veta att försäkringsbolaget ställde sig tveksamma till operation av livmodern baserat på de värden hon hade. Därför fick jag lämna kvar henne och låta dem ta nya prover och nytt ultraljud.

Veterinären ringde mig vid lunch och var allvarlig. Hennes sänka som varit 18 på torsdagen var nu uppe i 44, levervärdena var påtagligt sämre och på ultraljudet hade de upptäckt förändringar på levern som kunde tyda på tumörer. De skulle öppna henne och titta under eftermiddagen. Jag bröt i hop fullständigt i tårar och panik på jobbet. Det kändes som en dålig dröm där det hände någon annan. En overklighetskänsla.

Veterinären skulle ringa under operationen och berätta vad de hittat. Om det var spritt i buken sa han att vi måste ta ett beslut per telefon. Jag visste direkt att det inte skulle vara försvarsbart att låta henne vakna under sådana omständigheter och bestämde mig för att åka från jobbet och upp till kliniken och träffa henne och säga farväl om det värsta skulle inträffa...

Jag har varit med om farväl hos veterinären några gånger och känner att det är väldigt viktigt för mig att inte på något sätt låta djuret känna av någon sorg eller oro. Jag är en väldigt känslomässig person men kan stänga av i sådana situationer. Så jag grät min sista skvätt på en stund och åkte sedan upp och förklarade att jag behövde få träffa min hund innan operation. När de kom ut med henne till mig i ett tomt väntrum på andra våningen så hade hon tratt på huvudet och var mycket stressad. Vi satte oss på golvet hon och jag och jag gav henne lugnande smekningar och lite massage. Samtidigt förklarade jag med lugn och trygg röst att hon skulle få sova snart och att allt säkert skulle gå så bra. Men att om det var dags för henne att resa tillbaka hem till andra sidan så skulle hon mötas av Vilma (min briard som Catz älskade som ung) och tas om hand på bästa sätt. Jag förklarade att jag älskade henne så mycket och alltid varit så stolt över henne. Vi satt i en halvtimme och sen kom en sköterska och sa att det var dags och tog med sig henne. Jag var övertygad om att jag aldrig mer skulle få se henne och åkte ner med ögonen fulla av tårar. Bilden tog jag av henne där i väntrummet då jag sa mitt farväl.

Veterinären ringde kl 16.30 och berättade att de hittat tumörer på levern. De hade tagit bort en del men en del satt tokigt till nära pulsåder och gallgång och kunde inte tas bort. De skulle skicka tumörerna på analys för att få veta om de är godartade eller elakartade. De hade sytt igen henne och ville att jag skulle hämta henne på kvällen. Trots min oro så kändes det som om jag vunnit högsta vinsten! Jag skulle få återse min älskade Catz!

Den natten mellan måndagen och tisdagen är en av de värsta i mitt liv. Att helt maktlös se någon lida så är fruktansvärt. Jag hade kunnat ge vad som helst för att få ta över hennes lidande. Vi sov i mina föräldrars gästrum hon och jag eftersom de inte har en massa trappor som jag har där jag bor. Jag bäddade med olika täcken på golvet och satt där med henne hela natten.

Hon hade så ont så hon kunde varken sitta eller ligga och i 14 timmar stod hon upp! Kl 03 på natten skakade hennes bakben fruktansvärt och hon tittade på mig med en bedjande blick samtidigt som hon ömsom kved och gnällde och ömsom flämtade obarmhärtigt. Jag bad att de skulle bli morgon snart så hon kunde få smärtlindring som hjälpte!