Efter det jobbiga beskedet i dag så har jag kämpat med att hitta tillbaka till min "fighting spirit".

Nu äntligen har den återvänt!

 

Jag anade redan att det var elakartat men att höra veterinärens allvarliga stämma i luren prata om en överlevnad på 2-3 månader och nämna ordet aggressiv och snabb spridning, tog på mig.

 

I dag har vi också flyttat tillbaka hem efter att ha spenderat en vecka i mina föräldrars gästrum för att underlätta för Catz. Vi bor mitt i stenstan och vi får gå ett par minuter innan det finns gräs att kissa på och dessutom har vi två långa, mördande jobbiga trappor. Dessa klarade Catz fint i dag. Men när jag försökte lugna henne och gå långsamt upp så stannade hon mitt i första trappan och tittade på mig. Sen tog hon ett par rejäla galoppsprång och stannade sedan igen och tittade på mig! Jag fattade direkt vad hon försökte säga "Sluta dalta med mig nu Matte, jag kan ta mig upp hur enkelt som helst!´" :) Underbara kloka Catz!

 

Efter att en tid planerat att åka och köpa en ny bädd till Catz och ett regntäcke så gjorde jag slag i saken! Jag har bestämt mig för att ha inställningen att hon ska bli fri från cancern och leva många år till och detta var en av de saker jag behövde göra för att stärka min optimism.

 

Jag köpte en Biabädd med en mjuk fäll till.